En frisk mun är en viktig del av människans hälsa. Många andra munsjukdomar än hål i tänderna kan tyvärr vara svåra att upptäcka själv. De kan uppstå och förvärras utan att man vet om att de finns, så de kan vara mycket lömska. Karies, eller hål i tänderna, minskar numera i vårt land. Tandköttsinflammation eller gingivit och tandlossningssjukdom, parodontit, är däremot väldigt vanliga. Nästan alla skulle någon gång behöva vård för tandköttsinflammation. De flesta som är över 40 år drabbas också av lindrigare eller allvarligare parodontit. Lyckligtvis har bara ca 10 % av befolkningen av allvarlig parodontit.

Orsaken till tandköttsinflammationen är ett bakterielager, s.k. plack, som samlas i gränsområdet mellan tand och tandkött. Speciellt lätt samlas det bakterier i tandmellanrummen. Tandsten, ojämna fyllningar och oskötta hål gör att det samlas ännu mera bakterier. Om man inte håller tänderna rena blir tandköttet inflammerat, och det bildas tandköttsfickor. När sedan bakterierna växer in under tandköttskanten får man parodontit, och det blir risk för att tänderna lossnar. Det finns olika individuella faktorer som också påverkar parodontiten. Alla får inte tandsten lika lätt, tänderna kan vara hopträngda i ojämna rader, man kan ha någon sjukdom eller tar någon medicin som påverkar tandköttets hälsa, eller så röker man – det ökar också risken för parodontit.

Tandköttssjukdomarna beror alltså på att det växer bakterier kring tandköttskanterna. Därför kan man alltså hindra dem att bryta ut genom att hålla bakterierna borta. Att borsta tänderna ordentligt varje dag är ett effektivt sätt att sköta och förebygga tandköttssjukdomar. Tandvårdspersonalen kan hjälpa till att förbättra förutsättningarna för att man själv skall kunna hålla rent. Också efter att tandköttssjukdomar har blivit behandlade fordras det regelbundna kontroller och aktiv medverkan från patientens sida för att hålla dem borta i fortsättningen.

Parodontit leder till att de vävnader som håller tänderna på plats småningom förstörs. När man behandlar parodontit är målet alltså att hejda den utvecklingen så att tänderna inte lossnar. För att det skall lyckas måste patienten och tandvårdspersonalen samarbeta. Först tas bakteriebeläggingar och tandsten bort med specialinstrument. Om det behövs görs det under lokalbedövning. Ibland kan det vara nödvändigt att använda olika slag av medicinering, antingen lokalt i tandköttsfickorna eller som tablettkurer. Hur djupt man måste gå för att putsa tandytorna beror på hur långt sjukdomen har hunnit utvecklas. Ibland kan man också ta bakterieprover för att kunna välja rätt medicinering. Om sjukdomen har utvecklats väldigt långt kan kirurgiska åtgärder och rotbehandlingar också bli nödvändiga.

När inflammationen försvinner och tandköttet blir friskt drar det sig ofta tillbaka – hur mycket beror på hur allvarlig sjukdomen har varit. Tänderna kan därför börja se längre ut, och tandmellanrummen blir öppnare. Ofta behövs samarbete mellan tandläkare som är specialister inom olika delar av odontologin för att behandla svåra fall.

Varje behandling av tandköttssjukdomar följs alltid av en uppföljande vård. Man gör upp en personlig tidtabell för vården, och patienten får komma på regelbundna kontroller. Då gör man nya bedömningar av läget, och man kan samtidigt göra sådana behandlingar som visar sig vara nödvändiga. Ofta görs en del av både basvården och den uppföljande vården av tandhygienister.

Experter:

• Heikki Murtomaa
• Liisa Mellanen